Det finns stunder när vi är ute och resor som är heliga för mig och det är när solen är på väg ner. Även om jag har sett solnedgången kvällen innan på exakt samma ställe, så kan jag ändå inte stå emot den. Det är något med det där gula ljuset som inte går att förklara. Bilderna här nedan är från ett övergångsställe vi råkade gå förbi när solen var som vackrast. Så där blev vi stående en liten stund. Frågan är: kan man något annat än älska det där gula ljuset?
Ps Den fina strofen i rubriken är hämtad från Lars Winnerbäcks vackra ”Nån Annan”.
Jorden runt med Jonjons & Gräll 